Läsarbrev: ”Det här har Gud gjort i mitt liv!”

Bloggandet har en väldigt häftig aspekt, och det är att trots att jag under en lägre tid har varit allt för utmattad för att skriva fortfarande blir kontaktad av människor runtom i Sverige genom bloggen, och då och då får en hint om vad Gud gör bland sitt folk. Det är en nåd och en förmån som jag tackar Gud för! Och även om jag inte vet huruvida ett mer kontinuerligt bloggande återigen kommer bli aktuellt för mig den kommande tiden eller inte så känns det glädjefullt att då och då få publicera en liten text. (När jag blev utbränd valde jag att inte skriva om den processen på bloggen, eftersom jag vill att den ska ha fokus på att älska Gud och älska människor framför min personliga ohälsa och samtidsstress).

Säkert har du hört mig säga att jag skulle kunna återberätta 2-3 predikningar jag hört, men säkert ett hundratal vittnesbörd. Och det tror jag fortfarande är sant. Det finns en otrolig kraft i vittnesbörd om vad Gud har gjort i en människas liv. Det är svårt att gå fram till en person som berättar hur Gud har helat, förvandlat och upprättat dennes liv och säga ”du har fel!”. Att dela sitt vittnesbörd är att ge all ära till Gud för något som Han har gjort i våra liv, och resulterar oftast i lovprisning och en förnyad tro på att Gud har all makt att vända svårigheter till möjligheter, att förvandla, förnya och förändra.

Så för några dagar sedan fick jag ett mail från en broder i Herren som gärna ville dela med sig av vad Gud har gjort i hans liv här på bloggen, till uppmuntran för dig som just ögnar igenom dessa rader. Såhär skriver han:

 Jag skrev detta vittnesbörd för att ge hopp till alla som inte har tagit emot Jesus och som känner att dom har förlorat meningen med livet. Själv så växte jag upp som en undernärd förortspojke i en fattig och utslagen familj där rädslan, hatet och våldet dominerade. Hela uppväxten var en stor rädsla för allt och alla. Skolgången spenderades mest på häkten och behandlingshem så mina framtida utsikter såg inte särskilt bra ut för mig. Tjugotre år gammal blev jag dock frälst efter att ha flyttat runt i hela Sverige och bott på tillfälliga hem, försörjt mig på stölder och narkotika, jagat varenda köttsliga nöje på den här jorden som ändå aldrig gav mig någon lycka. Om du som läser detta längtar efter ett meningsfullt kärleksfyllt liv och samtidigt är beredd på att börja ta ansvar för dina handlingar, hjälpa dina medmänniskor och vara ett ljus i världen så är det bara att du släpper in Jesus i ditt liv här och nu

Jesus Kristus jag kommer till dig så som jag är. Förlåt mig alla mina synder. Kom in i mitt liv. Jag lämnar nu över mig själv i dina händer. Bestäm du helt och hållet över mitt liv. Jag tror att du dog och uppstod för min skull. Tack att jag nu får vara ett Guds barn. Nu är det du och jag Jesus! Amen

Kom ihåg att det spelar ingen roll vad du tidigare har gjort i ditt liv. Den första människan som fick åka upp till himmelen med Jesus var faktiskt en dömd brottsling!

Guds Frid

Axel

 Det som slår mig när jag läser Axels vittnesbörd är att absolut ingenting är omöjligt för Gud. Det är också fantastiskt att se hur han beskriver sitt tidigare liv med ord som hat, rädsla och otillfredsställelse medan Gud har visat honom på kärlek och meningsfullhet.

 Liknande formuleringar kunde jag finna när jag för någon dag sedan grät och bad mig igenom sista sidan av Brian “Head” Welchs bok “Save Me From Myself” där han berättar om sitt liv som före detta medlem i bandet Korn och det allvarliga drogmissbruk som han kom att fastna i till följd av det. Men han berättar också om hur Jesus mötte honom och hur han gav sitt liv till Gud helt och fullt. Hur han skildrar sin vandring med Gud efter det, hur Gud verkligen leder honom på de mest galna äventyr och hur han väldigt påtagligt får uppleva Guds närvaro och den helige Andes kraft, var bland det mest uppmuntrande och utmanande jag någonsin läst. Faktiskt.

 Var välsignad och frimodig. Den Gud som har makt att vända det mörkaste mörker till det ljusaste ljus går med dig. Amen.

Publicerat i Övrigt, Vittnesbörd | Lämna en kommentar

Min önskelista inför år 2014

År 2013 går mot sitt slut och det finns något förväntansfullt i luften. Överallt summerar man det gångna året i diverse årskrönikor och bildmontage. De sista dagarna ägnas åt eftertanke – blev 2013 verkligen som jag hoppades? Hur gick det med eventuella nyårslöften? Vad har egentligen hänt under året? Först tänkte jag också skriva mig en årskrönika med start i en villaträdgård i Västra Götaland, där jag för 363 dagar sedan stod ute i snön och skrålade Auld lang syne på svengelska med min galna lillebror och mina härliga kusiner, full av förväntan på vad det nya året skulle innebära. Men när jag nu sitter här i en grå soffa, blott fem meter bort från ovannämnda trädgård, och låter fingrarna dansa twist över tangentbordet så väljer jag att låta bli. Istället vill jag låta er ta del av vad jag tänker kalla för Fridas önskelista inför år 2014:

  •  Jag önskar att alla som inför varje nytt år gör sig långa listor med löften om att bli en bättre människa, för att efter ett tag falla tillbaka i gamla vanor och känna sig än mer misslyckad än tidigare, ska bli fria från prestationskrav och få se sig själva med Guds ögon.
  • Vidare önskar jag att kyrkan i Sverige ska snöra på sig vandringskängorna och ännu mer bli kyrka i samhället. En kyrka som finns där människor finns och som brinner för att berätta om Jesus för sina grannar, vänner och arbetskamrater. En kyrka som går ut lika mycket som den bjuder in.
  • Jag önskar också att fler människor skulle upptäcka misären bakom mackapären och gråten bakom grannlåten. Att anledningen att jag kan köpa den där varan för en så billig peng ofta  är att någon annan tvingats betala ett dyrt pris; människor, djur och natur. Guds skapelse.
  •  Jag önskar mig också att fler människor stannade till när de möter en tiggare vid trottoaren på staden gator, istället för att stirra in i ett skyltfönster och mumla något om bluff och båg. Vad än pengarna må gå till är en person som tvingats ut i kylan att tigga i stort behov av kärlek. Ut och älska Jesu minsta!201314
  • Jag vill också önska ett hem till alla dem som saknar ett sådant, gemenskap till alla ensamma, en välkomnande famn till dem som tvingats fly och en insikt i hur vi som har allt det kan få vara ett hem, en gemenskap och en välkomnande famn för dem som är utan.
  • Jag önskar mig ett år 2014 kantat av under, tecken och mirakler som förhärligar Gud och visar på hans enorma kärlek för oss.
  • Och jag önskar mig också en annan syn på ägodelar, mitt och ditt. Att ”ge” bli det nya ”få” och ”dela med sig” blir det nya ”roffa åt sig”.
  • Jag önskar mig fred. Mellan länder och nationer, mellan grupper och personer. Och att vapenindustrin tvingas upphöra på grund av obefintligt intresse.
  • Slutligen önskar jag alla människor ett liv i Jesu fotspår: Med Kristus och i Kristus.  Och ett nåderikt och välsignat 2014! Kom helig Ande!

Gott nytt år!

/Frida Lindberg

Publicerat i Övrigt | 1 kommentar

Sann julefrid

Jag ska ärligt erkänna att jag brottas med julen varje år. För jag älskar att sjunga ”sjömansjul på Hawaii” i en tillgjord operafalsett, fundera fram finurliga julklappsrim, göra psykalediska mönster av karamellfärgad marsipan och se hur familj och vänner öppnar de där presenterna som efter stor tankeverksamhet hamnat under en julklappsettikett med just deras namn på. För så har julen alltid varit för mig, och det är inte förrän jag hänger upp en liten plasttrumpet i den nyinköpta julgranen till tonerna av en sedan länge uttjatad julskiva som jag slås av den känsla jag sedan barnsben känner som ”julkänslan”.

Men samtidigt kan jag inte undgå att reflektera över motiven bakom alla julbestyr. Och jag erkänner att jag ibland faller åter i gamla hjulspår och automatiskt tänker att vägen till julefriden går via en lång ”ATT GÖRA” – lista. Hela december blir ett enda stort race i vilket jag via julbak, julkortsskrivande och julklappsinköp slutligen når den sanna julandan. En närmast religiös upplevelse. O kom låt oss tillbedja sjunger kören på radion alltmedan vi knådar lussebullsdegar och dammar dörrposter. Men, och ursäkta att jag låter krass, ibland är vi bättre på att tillbe julkänslan än högtidens upphovsman och världens Frälsare.

Godjulönskarfrida

Så varje år går jag in i mattans mitt och går brottningsrond på brottningsrond med ljusstakar, julmust och julgransglitter. Och jag inser det dåraktiga i att lägga ner så mycket tid och kraft för att med något nostalgiskt i blicken skåda upp mot den klädda julgranen och känna ett svagt julpirr i magen, när jag istället kan komma som jag är inför Fridsfursten och söka honom som får mitt hjärta att göra kullerbyttor och mina läppar att stämma upp i lovprisning. Och gång på gång får jag kapitulera och omvärdera, och betänka detta enastående: Gud blir människa, för mig och för dig, som ett hjälplöst barn för hopplösa syndare. Himlen omsluter jorden liksom jag var dag och stund omsluts av Guds gränslösa kärlek och frid. Det är julens budskap. Det är vår räddning. Det är sann julefrid.

Kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist!

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Förlåt för att jag bad om ursäkt!”

Kanske har det hänt dig med. Plötsligt knackar det på dörren eller ringer i telefonen och du konfronteras med en person som har tagit illa vid sig av något du sagt eller gjort, något som du själv inte menat något illa med eller över huvud taget inte har tänkt på. Jag satt och arbetade på ett blogginlägg när det knackade på min dörr och jag fick möta en person som blivit ledsen och besviken över något jag skrivit, vilket kom som en ren överraskning.

Jag lyssnade innan jag, helt spontant svarade ”Jag ber om ursäkt för att du upplevde det hela på det sättet. Men det var inget illa menat”. Dammet som yrde in när min vän hastigt stängde dörren om sig och försvann gjorde den redan förtätade luften outhärdlig att andas in. Det kändes fortfarande inte bra. Jag spelade upp scenariot i mitt huvud. Vad hade jag sagt? Plötsligt slog det mig: jag hade ursäktat hennes reaktion, inte bett om förlåtelse för mitt handlande.

Vi lär våra barn att säga förlåt och att förlåta, medan vi själva många gånger inte är något annat än ursäktande vuxna. Vi ser det i uttalande från ledare som ställts mot väggen för ett ogenomtänkt handlande, i riksdagsdebatter, på löpsedlar och i skvallerpressen. Och vi tänker ofta att en ursäkt är det samma som ett förlåt. Men i ett ”jag ber om ursäkt för att du upplevde det så” finns inte en förnimmelse av varken ånger eller insikt om att man gjort fel. Och vi ursäktar oss likt Astrid Lindgrens Lisabet som efter uppmaning att be om förlåtelse till Borgmästarinnan utropar ett ”Jag är lessen för att du var dum!”.

Det är ganska lätt att be om ursäkt. Att be om förlåtelse är betydligt svårare, likaså att förlåta. Men det är in i förlåtelsen Jesus kallar oss, till ett liv där vi inte tvekar att be om förlåtelse och att förlåta. O, detta svåra men underbara! För visst är det som om något från himlen landar på jorden när ett ”jag förlåter dig” frigör de fjättrade och våra andetag fylls av försoningens friska vindar! Och jag prisar Gud för att det inte är ett ”du är ursäktad” som når mina öron när jag i min synd faller ner inför Guds tron, utan en nådens och barmhärtighetens ”Du är förlåten” som tvår mig vit som snö! Ära Halleluja!

Jag samlade mod och sprang ifatt min vän och förklarade att jag burit mig illa åt. ”Jag vill be dig om förlåtelse för två saker” sa jag. ”För det första; förlåt mig för att jag sårade dig. Och för det andra – förlåt för att jag bad om ursäkt.”

Publicerat i Övrigt, Lärjungaskap, Vid Jesu fötter | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Gudsrikesminnen

902817_666085733435996_1342648649_oI kväll går årets Kingdom Culture konferens av stapeln i min hemförsamling Brickebergskyrkan. Detta är första året som jag inte har möjlighet att närvara under hela helgen, men det hindrar mig inte att såhär i sista stund peppa dig ordentligt för att kasta dig på närmaste bil, buss, tåg eller cykel mot en fantastisk helg med Gud! Och det skulle jag vilja göra genom att lite hastigt och lustigt dela några av mina bästa Kingdom Culture-minnen.

Det har varit fantastiskt att se hur Gud har verkat under de ungdomsmöten som går under namnet ”Kingdom Culture”. Mitt första KC-besök var under vårterminen 2010. Då var vi 20 personer i Brickebergkyrkans källare och jag upplevde det som att jag hade blivit förflyttad in i Apostlagärningarnas bönegemenskap. Guds närvaro vilade tungt över oss alla, och mötet följdes av att stora delar av besökarna gav sig ut på Örebros gator för att älska människor och be om helande.

En dag tog jag med mig en vän till ett möte. Under den inledande lovsången satt han och och såg fundersam ut, och jag undrade försiktigt hur det var fatt. ”Jo” sa han ”Jag tycker bara att det är så mäktigt… Ni har inga rökmaskiner, inga profsiga introfilmer, ljuseffekter eller en massa spex – men ändå har flera hundra ungdomar tagit sig hit! De är inte ute efter underhållning – de är här för att de vill ha mer av Gud…” Även om det satsas lite mer på saker som ljus och ljud under konferenserna så är min kompis reflektion något som jag tycker har präglat Kingdom Culture genom åren. Det finns en enorm hunger och längtan efter mer av Gud, och det är det som för oss samman och gör Kingdom Culture till vad det är – en mötesplats mellan himmel och jord.

Ett av de starkaste minnerna jag bär med mig just från en av våra konferenser är då vi under ett möte beslutade oss för att be för väckelse i Sverige. Människor i alla åldrar ledde i bön för vänner och bekanta, politiker och beslutsfattare och uttryckte en enorm längtan efter att Gud skulle utgjuta sin Ande över Brickebacken, Örebro, Sverige och världen. Stort och mäktigt!

Det går inte att tala om Kingdom Culture utan att tala om helande för det är något som vi, pris ske Gud, har fått se väldigt mycket av. Gud har befriat människor från allt ifrån svåra sjukdomar till huvudvärk och skadade knän. Överallt i lokalen kan man under ett möte se ungdomar be för varandra för helande och dela uppmuntrande ord från Gud med varandra.

Det finns alltid möjlighet att dela profetiska tilltal på Kingdom Culture, en möjlighet som nyttjas friskt. Förra konferensen blev jag själv haffad av en konferensbesökare jag aldrig tidigare mött som hälsade mig med orden ”Jag vet inte vem du är men jag tror att Gud vill säga något till dig” det han sedan delade var ordagrant samma sak som jag kvällen före talat med Gud om på knä framför korset. HALLELUJA! skrek jag spontant och slog ut med händerna medan han som delade ordet spontant började be för mig. Det är ett av mina starkaste möten med Gud någonsin, och det visar på den atmosfär av att naturligt tjäna varandra med det Gud ger som jag upplever präglar Kingdom Culture.

I år är jag extra glad över att se en ännu större betoning på fred och rättvisa under konferensen. Bland annat kommer Micael Grenholm hålla ett seminarium om Fred och rättvisa i Andens kraft. Det gillar vi!

Mer information finner du här.

Publicerat i Övrigt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Guds lilla aktivist

Aktivism. AKT-I-VISM. Vad gör det ordet med dig? Kanske drar du öronen åt dig allt medan medias bilder av poliser som skingrar samlingar av skrikande, skäggiga protestanter spelas för din inre syn? Kanske springer du i ren entusiasm iväg och spontanmålar slagfärdiga ord på halvmöglig wellpappkartong? Kanske går det dig helt enkelt obemärkt förbi.

Det har inte alltid varit så, men idag associerar jag aktivism med efterföljelse i Jesu fotspår. Jag menar att det förr eller senare blir en naturlig utgång av att följa Jesus. Låt mig förklara.

Har du tänkt på hur enkelt det är att följa Kristus så länge efterföljelsen ligger i linje med det rådande samhällets malande röst? Men så fort samhället säger ”fel!” och Guds ord säger ”rätt!”, eller samhället säger ”stopp!” och Gud säger ”kör!” blir det hela betydligt mer komplicerat. En kristen ska ju vara ödmjuk och kärleksfull och det betyder ju automatiskt att en kristen inte ska stöta sig med någon eller höja sin röst. Eller? Kanske behöver vi påminna oss om att så gott som allt Jesus gjorde och sa var helt uppåt väggarna jämfört med det samhället sa, och att kristendomen startade som en motståndsrörelse. Så egentligen ogillar jag begreppet ”kristen aktivism”. Jag talar hellre om efterföljelse som tar sig praktiska uttryck.

Och plötsligt händer det. Inläggen märkta #blockad rullar på twitter och det mailas friskt till både flygbolag och aktivistnätverk. Ännu en gång har det blågula landet valt att skicka medmänniskor tillbaka till ett land där de med all sannolikhet slås gula och blå vid ankomsten. Även om det ofta handlar om några få timmar att spela på så kan många hjälpa till genom att åka dit, maila, ringa och framför allt be.

 Tips och tankar kring aktivism i Jesu fotspår:

  •  Låt dig alltid drivas av kärlek till Gud och till din nästa, inte av hat mot människor med maktpositioner.
  •  Förbered och genomför aktionen i bön
  • Gör inget för att verka vara coolskylt
  •  Icke-våld i alla lägen. Som Mästaren själv.
  • Fortsätt be även om aktionen verkar ha misslyckats (t.ex. om deportationen blev genomförd)
  • Låt din församling vara med i det du gör, för att stötta och uppmuntra.
  • Var dig själv och gå inte in i någon roll, du behövs precis som du är med dina gåvor och idéer.
  •  ”Var inte rädd” är kanske den vanligaste hälsningsfrasen i Bibeln. Jesus är med dig alla dagar till tidens slut.

Jag längtar ännu mer efter att se Sveriges församlingar aktualisera och stå upp mot orättvisor, våld och förtryck. Aktivistiskt handlande är långt ifrån en naturlig del i en ickekristens bild av hur en härligt frälst svensk beter sig, och jag önskar att den kristna församlingen skulle bli allmänt känd som Fridsfurstens kärleksfulla efterföljare snarare än mysKristus  småtrista fikagrupp. Amen.

 

Publicerat i Aktivism, Församling, Motstånd, Rättvisa | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Räck mig ingen näsduk

Jag har en kompis som har en beundransvärd egenskap – han är naturligt ärlig på ett väldigt härligt sätt! För att ingen ska undra eller få information via ryktesvägen säger han ofta precis som det är utan att för den delen gå över gränsen mellan att vara personlig och pinsamt privat. Tillåt mig att försöka författa ett blogginlägg i samma anda, och förlåt mig om du upplever min ärlighet som pinsam. Redan när jag började blogga hade jag för avsikt att aldrig blogga om mig själv på det sättet, men idag gör jag ett undantag.

För några veckor sedan förstod jag att jag är nära att köra slut på mig. Att jag sedan i våras besökt akutmottagningen flera gånger och fått veta att de olika symptomens bakomliggande orsaker berott på stress var inget jag tog på allvar. Efter en intensiv sommar med påföljande intensiv skolstart small det till. Pang! Och det var då jag insåg att jag kört för hårt för länge. Min kropp fungerade inte. Jag fungerade inte. Jag fungerar fortfarande inte. Inte som vanligt.

Jag är inte rädd för att visa mig svag. Jag minns hur förvirrad, närmast förtretad jag blev då jag första gången, i all välmening, blev tillstucken en näsduk då jag fällde några tårar i ett förbönssammanhang. Tankarna snurrade – hur ska jag tolka det här? Får jag inte visa att jag gråter? Hur kan jag annat när jag i min otillräcklighet nalkas den Tillräcklige, i min svaghet nalkas den Väldige och i min bräcklighet nalkas den Fullkomlige? Jag är inte rädd för att skita ner mina byxor för att falla ned på knä i överlåtelse och beundran! Räck mig ingen näsduk – låt tårarna falla fritt!

Och de faller. För jag kan inte med ord beskriva hur fruktansvärt frustrerande det är att vilja så mycket men orka så litet. Inte heller kan jag uttrycka det fantastiska i hur Gud talar till mig och arbetar med mig mitt i vila och kaos. Hur Han vänder känslor av misslyckande till drömmar och visioner. Äran tillhör Honom allena!

Rent praktiskt studerar jag på halvtid, endast de yrkesförberedande kurserna. Jag har sagt upp allt engagemang utöver skola och församlingspraktik förutom skrivandet, även om inläggen kanske kommer komma mer sällan (dock inte så här sällan!). Fortsätter troligtvis så tills jul, om Gud inte har andra planer. Förböner mottages tacksamt.

Frida

Publicerat i Övrigt, Vid Jesu fötter | 1 kommentar